Map Close  
Person info Close  
Information Close  
Source reference Close  
  Svenska
 
Index Persons
Abas I:
Abbas I, Shah:
Abich, Hermann:
Abovian, Khatchatour:
Abrahamian, Ara:
Abu Bakr:
Agassi, Andre:
Aghaian, Ghazaros:
Aghbalian, Nikol:
Aharonian, Avetis:
Ahura Mazda:
Akcam, Taner:
Al-Rashid, Haroun:
Alexander II:
Alexander III:
Alexander the Great:
Ali, Mohammad:
Alishan:
Amatouni, Vahan:
Anahita:
Ananyan, Vakhtang:
Antiochos III:
Antonin the Holy:
Antonius, Marcus:
Aramazd:
Arame:
Arghoutian:
Argishti I:
Argishti II:
Ariobarzane I:
Arpiarian:
Arsalan, Alp:
Arshak II:
Artashes I:
Artashes II:
Artashes III:
Artavazd I:
Artavazd II:
Artavazd III:
Artavazd V:
Artzrouni, Grigor:
Ashot I:
Ashot II:
Ashot III:
Aslan, Kevork:
Astghik:
Augustus:
Aurelius, Marcus:
Avsharian:
Ayvazovski, Hovhennes:
Aznavour, Charles:
Previous page Page info Next page Smaller font Larger font Print friednly version  
Alexander II
1818 - 1881
Alexander II var Rysslands tsar mellan den 2 mars 1855 fram till hans mord. I egenskap av hans ämbete var han även storhertig av Finland mellan 1855 och 1881.

Han var äldsta son till Nikolaj I och Charlotte av Preussen, dotter till Frederick Wilhelm III av Preussen. Hans tidiga liv gav ringa indikationer på hans potential och fram till hans tillträde på tronen var det få som föreställde sig att han skulle av eftervärlden skulle betraktas som en stor refomatör.

År 1866 skedde ett mordförsök mot hans liv i S:t Petersbrug, utfört av Dmitry Karakozov. För att högtidshålla hans knappa undkommande från döden (som han refererade endast som "händelsen den 4 april 1866") höll han en stor tävling för att formge en stor port till staden. Arkitekten, målaren och kostymdesignern Viktor Hartmann vann tävlingen. Designen mottogs väl och Hartmann tyckte att det var hans finaste verk, men porten byggdes aldrig. Designens teckning blev senare Mussorgskys inspiration för Kievs stora port som han hade hämtat från bilderna i en utställning.

På morgonen den 20 april 1879 var Alexander II ute och promenerade när han mötte Alexander Soloviev, en 33-årig före detta student. Efter att ha sett en revolver i hans hand, sprand tsaren ifrån Soloviev. Soloviev sköt fem skott men missade. Han dömdes till döden och hängdes den 28 maj.

Studenten agerade på egen hand, men andra revolutionära var också angelägna om att mörda Alexander. I december 1879 organiserade Narodnaya Volya (folkets vilja), en radikal revolutionär grupp som hoppades kunna starta en social revolution, en explosion på järnvägen från Livadia till Moskva men missade tsarens tåg. Därefter, den 5 februari, satte samma grupp en bomb under matsalen i Vinterpalatset, rakt in i vakternas vilorum våningen nedan. Tsaren skadades inte då han var försenad till kvällsmaten och explosionen sprängde inte heller rummet, utan bara åsamkade stor skada på golvet.

Efter det sista mordförsöket utnämndes greve Loris-Melikian (armenier) till överhuvud för den högsta verkställande kommissionen och fick extraordinära befogenheter för att bekämpa revolutionärerna. Loris-Melikians förslag kallade för någon form av pralamentarisk organ och tsaren verkade gådkänna det. Dessa planer förverkligades dock aldrig då den 13 march föll Alexander offer för en nihilistiskt komplott. Medan han körde på en av S:t Petersburgs centrala gator, nära Vinterpalatset, sårades han dödligt av en hantgjort bomb och dog några timmar senare. Nikolai Kibalchich, Sophia Perovskaya, Nikolai Rysakov, Timofei Mikhailov och Andrei Zhelyabov arresterades och dömdes till döden. Gesya Gelfman skickades till Sibirien. Tsaren hade dödats av den vitryske Ihnat Hryniavicki, som själv dog under attacken. Hryniavicki var en vitryss från Babrujsk där förtrycket mot vitryssar och polacker var hårdast. Ryssarna hade utfärdat ett totalt förbud mot vitryska och polska språken i allmänna platser, skolor och ämbeten i en process som nuförtiden kallas för "förrsykningen".

På platsen där tsaren sårades reste man kyrkan Blodiga frälsaren.